b-b-bruce springsteen

Nu känner jag mig lite nöjdare och ångesten har dämpats lite. Men bara lite. Jag for i alla fall och sprang, och det var inte vilken springtur som helst. Jag sprang i en timme UTAN att stanna. Jag hade ingen aning om att jag orkade springa så länge redan. Och jag var inte ens trött när jag kom hem, hur kan detta vara möjligt? Om inte mitt knä hade börjat gorma hade jag utan som helst tvivel kunnat springa en timme till.

Nu är det duschen som gäller för mig och sedan sängen för att orka upp tidigt i morgon.